Min bloggkompis ”Susanna” miste nyligen en nära vän i Bangkok, och nu stundar en begravning i ett Thailändskt tempel. Länk:
- Jag hoppas att det blir en fin och värdig tillställning, men själv har jag lite svårt för ”Thailändska” begravningar.
Det beror nog på att jag är lite färgad av vissa dåliga erfarenheter ur mitt eget liv. Till en början så skedde allt städat och värdigt i mina svenska ögon, men sedan tycker jag att det spårade ur. Så var det i alla fall när min förra fru begravdes i Wat Hua Lamphong, ett tempel som ligger ganska nära Hua Lamphong train station i Bkk.
Under den sista dagen av likvakan blev det till allas förtjusning (inte min) dags att öppna kistan för att få en sista titt på den döde, och för att jag skulle sätta lite rökelsestickor, stearinljus och blommor mellan händerna på min fru i kistan. Det var inte så lätt att få dit sakerna mellan hennes händer eftersom likstelheten hade satt in. Men med lite bändande och pillande så fick jag dit allt på plats.
- Jättespännande tyckte de övriga begravningsgästerna som trängdes runt kistan, och fram åkte gästernas kameror, för nu ska liket plåtas innan locket åkte på igen. Sedan skulle kistan under buller och bång lyftas upp av kistbärarna som under tiden som de rabblande begravningsramsor också vandrade runt med den högt lyfta kistan i några varv. Sedan gick procession med begravningsföljet vidare, och snart kånkades kistan upp i tempeltornet där ett krematorium fanns beläget. Själv blev jag också hänvisad att ta mig upp för trapporna till toppen där kistan nu låg och väntade.
Nu skulle locket av igen för att jag skulle kunna förvissa mig om att det verkligen var frugan som låg där och väntade på att bli aska. Vem vet, kanske det förekommer att liken under promenaden ramlar ur eller försvinner på vägen till kremartoriet?
Men så var tydligen seden och förfarandet med kistan enligt tempelpersonalen, och har man som döing blivit ”uppsminkad” och ”vitpudrad” av den minst sagt ”udda” personalen på ett thailändskt bårhus så är det ingen vacker syn som väntar om man som sörjande tittar ner i kistan, det kan jag lova.
- Nåväl, det var bara att bita ihop, och hennes favoritklänning och en handväska med lite pinaler lade jag ner kistan, och sedan åkte locket på igen. När kistan hade skjutits in brännugnen och luckan stängts igen och lågorna omslöt den, ja då var det tydligen sed att ”betala tillbaka” lite till alla de ”sörjande” som stod och väntade nedanför kremartorietornet.
Ett tu tre, och plötsligt skulle nävar av småmynt kastas ut över publiken som under tumult kastade sig ner på marken för att försöka plocka upp så många 1 och 5-battare som möjligt för att få med sig hem lite hårdvaluta och souvenirer.
Med nya mynt i fickan skingrades snabbt gästerna, och de åkte hem till sig i det nu kvällsmörka Bangkok.
Ensam stod jag kvar där på trottoaren med min lille son.
Jag var både mentalt bedövad, besviken och lite ledsen när jag till slut fick tag på en taxi som ville köra mig och sonen tillbaka till den tomma villan i Rangsit.
Efter en tid av sorg var det dags för en ny ceremoni i ett annat tempel där askan skulle förvaras.
Mat och dryck som till omfånget var värdig en stor fest dukades upp i templet. Och efter det att munkarna hade rabblat färdigt det som föll på deras lott så var det dags för alla att äta (munkarna först). Det var ganska många gäster och arbetskamrater till den avlidne som nu satt där och käkade, drack och konverserade. Som ett lämpligt attribut till bordskonversationen hade många med sig sina framkallade bilder på liket i kistan. Dessa fotoalbum som visade upp ganska groteska bilder på min fru i kistan vandrade sedan runt bland matgästerna som uttryckte både hänförda och ibland muntra kommentarer.
Några av de kvinnliga gästerna ville till och med att min då två 1/2 åriga son som saknade sin mamma skulle ta sig en ordentlig titt på bilderna. Utan att fråga mig stack de snabbt fram fotona framför näsan på honom och han började naturligtvis att grina när han såg sin ”spöklika” mamma.
Då fick jag nog av de Thailändska begravningsceremonierna, och jag tog med mig min son och gick ut ur templet.
Detta var 1993, och efter den dagen har jag faktiskt aldrig återvänt till ett thailändskt tempel.
De är fina att se på, men jag föredrar att hålla mig på utsidan.
Ha dé bra,
SiamNilsson - lite sorgliga nyheter med “knorr”
Copyright © SiamNilsson, All rights reserved
Nej, det låter inte som någon trevlig upplevelse kära Siamnillson, så gräsligt! Då var vår ceremoni mycket bättre och någorlunda sansad.
Vart tog deras ”pay respect” vägen måste inte ha funnits någon alls? Stackars dig – det var ju din egen fru. Mvh S
Hemsk historia, vilket tålamod du hade! Håller med om att templen är bäst på avstånd.
Susanna – ”pay respect”, jag småler lite, he he, nästan som en Thai kan göra . . .
Att man visas uppriktig respekt och hänsyn är väl inte direkt ett utpräglat thailändskt karaktärsdrag?
Det är väl snarare så att det är thailändarnas egna personliga behov och baktankar som styr vilken ”respekt och hänsyn” som de tycker att omgivningen skall visas.
Kanske är detta ett krasst och syniskt tänkande av mig, men va sjutton det är ju så jag har blivit behandlad många gånger i Thailand. Eller också överanalyserar jag deras beteende utifrån min egna trånga svenska världssyn.
Beroende på situationen så har ju en Thailändare tusentals olika smiles att klistra på i ansiktet. Leenden som kan levereras i olika grader av styrka oavsett om det gäller så olika känsloyttringar som glädje, sorg eller skam. Emazing faces – minst sagt!
Finns det någon ”Smile-parlör” i pocketformat att köpa som man sedan kan ha med sig i fickan på semestern?
*****************************
Långrygg – Utan tålamod i rikliga doser dukar man nog under i Siams brokiga vardag av ”Sabai och PanHa”.
Obegripliga beteendeavarter till trotts, så är väl ändå kontentan att det fortfarande är ganska underhållande att vistas i Thailand. Rent av skitkul många gånger
Ush ja, det låter inte så upplyftande och själv så har jag ännu inte varit med om någon Thai-begravning.
Men när vi åker ner i år så ska tydligen min dams far hedras på något vis. Han dog för 6-7 år sen (så jag har aldrig träffat honom) och nu ska tydligen syskonen bjuda in munkar mfl för någon slags ”GoodLuck-cermoni” för den döde. Är det något du träffat på under dina Thailandsår SN? Egentligen så vill jag undvika allt religöst då jag är hårdnackad ateist, men för min dams skull så får man väl offra sig lite
Hej BBJ, 100 dagar efter att liket har kremerats så brukar det hållas en ny begravningsceremoni.
Sedan finns det de som har valt att förvara kremeringsresterna i en urna i hemmet i stället för i en Jedi (stupa) vid templet. Det finns även de som väljer ett billigare alternativ (gravsten) och då muras benresterna in i ett litet fack i tempelmuren. Men de familjer som väljer att ha släktingen benrester i hemmet, ja de personerna håller ofta årliga tillställningar till den avlidnes ära och välgång på den andra sidan.
Det finns även de som skjuter upp kremeringen på obestämd tid eftersom det saknas tillräckligt med pengar till en värdig begravning. Då läggs liket i en sluten kista som tills vidare förvaras i ett rum i templet. Sedan är det bara att invänta att finanserna ska bli bättre så att man får råd att köpa en kremering med alla dyra tillbehör av munkar, ceremonier och fester.
Tack SN,
I detta fall så har tydligen askan från fadern delats upp mellan syskonen som har en liten del vardera. Benresterna har, som du skriver, murats in i muren runt templet och sen har det gjorts en liten text och ett ”foto” av fadern som sitter där på muren.
Intressant läsning ändå, om än något morbid
Mvh
BBJ
man vill inte att det ska vara sant…jag var på en begravnings ceremoni för en svensk nära vän. Anledningen till att han var i Thailand var att han och frun..skulle gifta sig på thailänskt vis också, i sv var de gifta….tyvärr dog han hastigt….släktingar och vänner som kommit hit från sv
fick då istället vara med om ceremoni för den döde…vad flera av kvinnans släktigar inte visste när de kom var att, istället för bröllop så var det nu begravning de kom för att ”fira”….själv var jag helt chockad över att de inte fått veta….men kvinnan menade att skillnaden i ceremonin är ungefär den samma, så det gjorde väl inte gästerna så mycket!!!!
Tja du Annika, vad ska man säga?
I Pattaya finns det ett slags udda museum som heter ”Beleive it or not?”.
Och när man läser om hur din bekants bröllop plötsligt blev utbytt mot en ”festlig” begravning, ja då ställer man sig oundvikligen frågan ”Should I beleive it or not?”.
Men jag är dessvärre inte det minsta förvånad över att detta har hänt dig och din bekant. Det händer ständigt med märkliga ting i Thailand, och det är nog en del av tjusningen med landet och dess invånare.
Vill man vara elak, så skulle man ju kunna tolka det som att änkan ville ”fira” det kommande arvet. . . hmm.
Inget ont som inte för något gott med sig, brukar man ju säga
Tack för din kommentar och din lilla anekdot.
Tjena Siam.
Tack för att du delade med dig av denna sorgliga historia!
Det är svårt, ja förmodligen omöjligt för mig att kunna sätta mig in i dina känslor under begravningen, men jag kan förstå att det måste ha varit en mycket jobbig upplevelse!
Som sagt, tack för att du satte dem på pränt!
/
MangeUdon (som pausar från bloggosfären och försöker att komma underfund med min nya dator).
Huga, det där lät inte roligt alls. Jag har själv varit med på ett par begravningar i Thailand men aldrig sett av det beteendet.
Jag rådfrågade frugan om saken och hon tyckte också det lät bisarrt. Men som hon sa, Thailand är ett så stort land och seder och bruk kan skifta starkt beroende på var i landet, eller i vilken samhällsklass man befinner sig. Som du säger, det är ju också det som gör det så charmigt.
En annan sak som jag har sett över hela landet och som jag har svårt att acceptera är det så kallade ”tai moong”, när de står runt kroppen på en människa som är svårt skadad eller döende efter en trafikolycka. De bara står där och glor utan att göra någonting. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå vad som snurrar i deras kollektiva huvuden när de gör en sån sak.
Hej Norrbaggen,
Det finns säkert många varianter på begravningar i Thailand.
Men den som jag genomled var väl kanske intressant men inte alls kul.
Att Thailändare med skräckblandad förtjusning stannar upp och tittar på olycksoffer har jag också sett. Ett minst sagt knepigt och morbitt förfaringssätt i mina ögon. Kanske de står så där och glor för att eventuellt se när anden lämnar kroppen. Det är ju vida omtalat med alla dessa spöken i Thailand.
En bekant till mig var på en begravning i SaraBuri för ett antal år sedan.
När kremeringen av hans thaifrus gamla mamma var över, – ja då rotade några släktingar snabbt igenom resterna. Snart rök alla sju syskonen ihop och de slogs inne i templet.
De kastade både mat och flaskor på varandra och munkarna fick fly ut ur lokalen.
Släktingarna hade nämligen kommit ihop sig om vilka som skulle ha del av kärringens tandguld.
Några stackars gram som nu alla ville åt!
Inte var de speciellt fattiga heller, så det var nog snarare girighet och avund som utlöste bråket.
Min bekant berättade att det var det mest bisarra han någonsin hade upplevt, både i och utanför Thailand.
Gudars, bisarrt är bara förnamnet. Låter som en kraftig överdos av ”e-chaa” som tyvärr är så vanligt här. De borde få smaka på indianernas medicin där de hällde smält guld i strupen på bosättarna för att släcka deras guldtörst.
Men herregud, stackars dig! Har varit på rätt många begravningar, den ena konstigare än den andra, med mina svenska ögon sett. Har tack och lov aldrig sett baht-regn.
Att begrava sin käraste på thaivis vet jag inte om jag skulle klara, hade svårt nog att acceptera en begravning till en nära kompis. Min svenska själ har svårt att glädjas åt dödsfall – trots att jag vet att vännerna ansåg att den avlidne haft tur. Eftersom han varit en bra man skulle han födas till ett bättre liv.
Hej igen!
Vill bara uppdatera angående den ”GoodLuck”-ceremoni som jag nämnde ovan.
Som så ofta blir det lätt missförstånd när det gäller ritualer och ceremonier som jag och min dam talar om.
I detta fall var det inte för min dams döde far som ovannämnda ceremoni skulle hållas utan för hennes mor som fortfarande lever. Svärmor var svårt sjuk i höstas och rätt nära att dö. Nu har hon dock tillfrisknat och det var därför denna ceremoni skulle hållas för att ”tacka” budda och min dams döda far, som på något sätt varit inblandad i att modern klarat av sin sjukdom?!?
Som ateist och ej insatt i olika religioners vanor och ”tänk” så fattar jag naturligtvis ingenting. Men bara min dam är nöjd så är allting nog med det för min del.