När jag fick bottennapp på soi 11.

Året var 1986, och som förväntansfull 25-årig ungkarl befann jag mig då på ännu en semesterresa i paradiset.

Det varma, inbjudande och framför allt syndiga Pattaya hade varit målet för resan även denna gång, och dit hade jag också anlänt dagen innan med en buss från Ekamai bus station i Bangkok. På den här tiden, så stannade bussarna från Bangkok vid flera olika ställen längs med Beach road, och jag själv hade hoppat av i närheten av den då mycket kända a go-go baren Tahitian Queen som låg inom ett kort gångavstånd till tvärgatan Soi 11.

 

Detta var som sagt inte mitt första besök i nöjespalatset Pattaya och det var definitivt inte heller mitt sista besök under 1980-talet.

Som jag brukade göra, så tog jag ännu en gång in på det enkla men alltid händelserika ”Hotel 11″ vars reception låg nere vid tvärgatans mynning eller vid ”baak soi” som det kallas på thailändska. Ute vid den starkt trafikerade Beach Road ville jag definitivt inte bo, så jag hyrde istället ett lugnare fläktrum i en av de bungalowlängor som fanns lite längre in på Soi 11.

 

Dessa enplanslängor med ca 10 rum i vardera låg utsträckta parvis, och de var vända mot varandra med en lång innegård mellan dem. Där på innegården kunde man på dagarna sitta och käka, grogga eller bara slappa med resten av det inhyrda klientelet. Rummet kostade ju bara 100 bath per natt, så det var ju inget pråligt ställe, men det fyllde sin funktion för mig, och stället var riktigt behagligt i all sin enkelhet. Över innegården fanns det också en pergola vars vildvuxna och prunkande klängväxt skuggade utemöblerna och gav en skön svalka åt oss hyresgäster.

 

Jaha ja, så låg jag där nöjd och nyanländ på den av maiden bäddade sängen, och jag drack den andra stora Singha-ölen för dagen. Det var fortfarande förmiddag och jag spanade lite nyfiket ut genom de uppvevade glasskivorna i rumsfönstret. Det var så där alldeles lagom sommarvarmt i rummet eftersom tak-fläkten envist vispade ut den gamla nattluften genom den öppnade dörren.

Runt, runt och runt vispade propellerbladen på och apparaten var en veritabel dödsmaskin för de stackars flygfän som råkade komma i dess väg. Resultatet eller rättare sagt resterna av denna effektiva flugfångare kunde man se som en övre decimeterbred smutsrand som strax under innertaket sträckte ut sig på rummets alla fyra väggar. Där ute på innegården hördes röster av olika personer som småpratade på både thai och andra språk och de flesta av gästerna hade likt mig ställt upp sina dörrar på vid gavel för att få till ett svalkande korsdrag.

 

När man ligger så där i allsköns ro utan några bekymmer och med den nyinköpta fräcka stereokassettbandspelaren påslagen och man dricker en kall härlig öl under början av semestern – ja då är det lätt att man börjar få både idéer och att man dagdrömmer en del om vad som kan tänkas ske framåt natten. Så gjorde även jag denna dag, och just som John Fogerty sjöng ” Have you ever seen the rain? ”, så knackade det på min halvöppna rumsdörr. Jag skulle precis rulla av sängen för att gå för att se vem det var, men det hann jag liksom inte innan ung thailändsk kvinnas ansikte stacks in genom dörröppningen. Hon var klädd i en tunn vit blus med spets och hon bar en åtsittande sarong som framhävde en mycket välskulpterad akter.

Wow, vilken söt pudding tänkte jag och salongsberusad som jag var myste jag när jag såg att det fanns ett inbjudande leende klistrat över hela hennes ansikte.

-Sawadee ka,..Hello!

My name Nim and I live in that room, sa hon och pekade på en dörröppning som låg snett emot mitt eget rum.

- I have some ”Kai-jad-sai” for you, sa hon och tittade menande ut på en matbricka som stod ställd på ett av borden under pergolan på innergården, och hon gick dit för att sätta sig.

 

Den här semestern börjar ju alldeles utmärkt tänkte jag för mig själv.

Jag var snabbt på benen och jag var inte det minsta nödbedd att slå mig ner vid bordet hos den frikostiga och välsvarvade Nim som ville bjuda på hemlagad inbakad thaiomelett. Kanske var det lite bakslugt och pubertalt att tänka som jag gjorde då, men jag får nog erkänna att jag hyste vissa förhoppningar om att det skulle bli någon form av efterrätt till omeletten.

 

Det ena ledde mycket riktigt till både det ena och det andra, och efter ett par tre dagar, så hade hon flyttat in i mitt rum på heltid. Sitt eget rum behöll hon dock för där flyttade istället hennes två yngre systrar in. De hette Amina och Tokata, och de var som man ibland uttrycker det ”rena rama bombnedslagen”.

Personers namn har ofta en viktig och anspelande betydelse i Thailand och det gäller väl för den delen även i andra länder. Ta som exempel Amina och Tokatas storasyster som hette ”Nim”, vilket är ett namn betyder ”soft”, och sedan betyder Amina ‘peaceful” och Tokata betyder ”doll”.

Dessa två systrar som var 17 och 19 år gamla var mycket snälla, men de kanske var lite väl barnsliga lekfulla av sig mot mig. Ofta betedde de som sällskapssjuka katter som gillade att stryka sin mjuka päls mot mig. Jag själv var i början lite generad av detta retfulla beteende, men Nim tyckte det var jätteroligt när systrarna ibland kom in i vårt rum och slängde sig på sängen där jag låg och drönade på förmiddagarna. De skrattade alla tre åt den unge farangen (utlänningen) som vars behov och känslor de så skickligt lekte katt och råtta med. Detta var äkta ”glädjeflickor” i sin rätta bemärkelse, och de hade mäkta roligt åt mig när de vissa stunder lyckades hetsa upp mig, så till den milda grad att det bevisligen började puta och bulta i de nedre regionerna. Men det stannade vid just lek och spex med systrarna, även om det nog hade gått bra att gå ett steg längre om jag nu hade velat ta det steget. Men varför komplicera saker och ting när storasyster Nim inte gick av för hackor hon heller – lagom lär ju var bäst har man ju fått lära sig.

 

Tiden med Nim och hennes systrar förflöt utan några större missöden – och vi hade det med andra ord riktigt trevligt i Pattaya under ett flertal veckor. Amina och Tokata kom och gick beroende på det rådande kundunderlaget, och ibland var de borta från deras rum flera dagar. Sedan kom de tillbaka och berättade detaljerade rövarhistorier om exempelvis Mr Herbert och Mr Fritz bravader. Systrarna var inte blyga av sig och berättade gärna utförligt om vad de själva hade uträttat för att dessa herrar skulle få några lyckliga och minnesvärda nätter att ta med sig hem till Österrike och Tyskland.

 

Systrarna Amina och Tokata var helt klart lite ovanliga och udda tjejer, och pengarna som de tjänade på turisterna sparades till kommande investeringar. Amina berättade att hon hade jobbat med faranger i snart 3 år och att hon hade investerat sina slantar i att köpa mark i Chumpon-området i södra Thailand. Där hade hon lejt folk att plantera kaffeplantor på marken, och hon räknade med att i framtiden kunna försörja sig på kaffeodling. Den unga Tokata gick i samma tankar, men hon hade ännu inte fått ihop tillräckligt med kapital. Nim däremot fick som äldsta syster istället det mindre glamorösa men dock hedervärda och livslånga ansvaret att se till att deras gamla föräldrar hade pensionspengar, mat och tak över huvudet.

 

Nim hade berättat för mig att hon framöver måste åka hem en sväng för att titta till hennes lilla grabb som inför skolstarten måste ekiperas med en ny skoluniform. Då kan väl jag få hänga med frågande jag lite naivt, och så fick det bli. Detta skulle bli ett nytt äventyr med lite trevlig omväxlig till badstranden och det lättjefulla livet i Pattaya hade jag tänkt.

 

Färden gick först med buss till Bangkok där vi klev av, och det var redan kväll och mörkt när vi senare i en ranglig taxibil lämnade Bangkok och for förbi Pata Departmentstore och vidare ut över Pinklao bridge mot mörkret och det lilla samhället Bang Bua Thong utanför Nonthaburi. Det var några mil dit från Bangkok och det tog sin tid att komma dit. Klockan var nog runt tio-tiden på kvällen, och vi skulle precis svänga av till höger från motorvägen och in mot Bang Bua Thong när Nim som satt i framsätet på taxin plötsligt fyrar av en nyhet som gjorde att jag inte viste vad jag skulle säga eller göra.

 

- När vi kommer hem till mitt hem och när du träffar mina föräldrar ska du veta att vi är muslimer och att vi bor i en muslimsk by, och därför får vi låtsas att du är min storebrors vän från utlandet som har kommit för att hälsa på honom. Vi får under inga omständigheter röra vid varandra eller umgås på något olämpligt vis hemma i byn.

 

Jag hade vid den här tiden inga direkt förutfattade meningar gällande muslimer i allmänhet. Hur skulle jag kunna ha det, för jag visste nämligen inget speciellt om dem av den enkla anledningen att jag nästan aldrig hade träffat på någon och än mindre umgåtts med någon muslim. Visst hade jag sett en och annan beduin eller förfriskad nattskjorta som hade släntrat in på det syndiga Marine Bar & Disco under mina tidigare resor till Pattaya, men jag hade ju aldrig försökt umgås med någon av dessa herrar. Detta utpräglade ointresse för varandra delade ju även de semestrande araberna med mig. Det hände nog att vi iakttog varandra på håll, och vi hade tydligen likartade kvällsnöjen, men vi undvek liksom alltid att möta varandra.

 

Och där satt jag nu i baksätet på taxin med våra väskor bredvid mig och jag visste varken ut eller in eftersom Nim helt plötsligt hade bytt religionstillhörighet, och jag själv undrade hur detta skulle kunna påverka oss. Tankarna for runt i skallen på mig och jag stötte för och emot, om jag skulle be taxi-killen att vända på kärran för att åka tillbaka in till Bangkok. Trots att jag på sätt och vis kände mig riktigt lurad av Nim, så fegade jag ur till slut, och det slutade med att jag ville ge det hela en chans eftersom besöket bara skulle pågå under ett par dagar.

 

När vi kom hem till Nims hus i det bäcksvarta nattmörkret, så dröjde jag mig kvar i baksätet eftersom Nim först ville gå in ensam för att tala med sin familj. Jag vevade ner bakrutan och tittade bekymrat ut i mörkret. Huset påminde om ett större träskjul med några träluckor som fönster, och huset låg ganska ensamt vid en smal otrafikerad grusväg. Byggnaden tycktes nästan sväva där uppe i luften eftersom det var byggt på höga smala cementstolpar. Vid sidan av grusvägen blänkte månskenet i några mindre fisk och ankdammar.

 

Taxichaffisen sa inte ett ord där han satt och väntade i förarsätet på att få betalt. Det var riktigt spökligt och jag kunde bara urskilja några svaga röster inne från huset. Vad skulle nu hända, tänkte jag. Det kändes både skrämmande och overkligt när det var nästan helt tyst i byn. Det liknade ingenting av det andra Thailand som jag var van att se och höra – det fanns nämligen inga hundar i hela byn och därför hördes heller inga skall i natten.

 

Strax hördes fotsteg av flera personer som närmade sig bilen, och Nims pappa som gick i täten lät ljuskäglan från en stor blank ficklampa lysa rakt in på mitt ansikte för att undersöka vem besökaren var. Jag hälsade så gott jag kunde på min skolengelska och med hjälp av några inlärda glosor på thai försökte jag bygga upp en provisorisk vänskapsbro. Nim tolkade mina ord och översatte sedan på thai – men jag undrar än idag vad hon egentligen sa till sin Pappa.

 

Taxin betalades och chauffören for sin väg, och då kände jag mig plötsligt riktigt ensam, utlämnad och helt vilsen där jag stod ute i den islamska ödemarken. Det fanns bara en svag glödlampa där uppe på verandan som gav oss någon vägledning uppför den branta och smala trätrappan utan räcken. Pappan gick dock före och med ficklampan gav han oss vägledning när vi med gemensamma ansträngningar kånkade upp vårt bagage.

Få ord sades mer den kvällen och jag fick snällt och tyst iaktta hur familjen löste bryderiet med att ordna fram halaal-trogna golvsängplatser åt var och en. Bastmattor rullades ut och myggnät hängdes upp i huset som bara bestod av ett enda stort rum. Herrarna inkl mig placerades i den ena änden av huset och mamman och Nim fick vackert sova i den andra änden av det stora rummet. Mellan de båda könen och deras åtskilda sovplatser hade de i anständighetens namn också byggt upp en skyddande mur av några linneskåp som de hade ställt på en lång rad.

 

Förberedelserna var ordnade och det var nu mitt i natten. Det var dags att gå till sängs och jag lade mig ner bredvid Nims storebror på den tilldelade bastmattan för att försöka sova.

 

Där låg vi nu som två omaka och obekväma sillar på vår sida av linneskåpsmuren. Vi fick försöka samsas och dela på ett och samma täcke, men som gäst blev jag faktiskt tilldelad en egen kudde, vilket var ett plus tyckte jag. Med skallen vilande på den gamla kudden kände mig som en objuden hednisk främling, och jag kunde bara stirra in i träväggen samtidigt som jag grubblade över om jag hade tappat förståndet eftersom som jag kallade detta för en semester.  

Copyright © SiamNilsson, All rights reserved