En bloggkompis till mig berättade härom dagen att att han och hans thaifru går i väntans tider, och inom en snar framtid väntas ett litet barn komma till världen. Sjukhusplats är redan bokad på ett välrenomerat sjukhus i Bangkok, och nu är det bara att invänta den stora dagen.
- Jag drog mig då till minnes år 1990 och hur jag och min dåvarande fru/sambo i Bangkok också gick i väntandets tidevarv.
Det var både en spännande och orolig tid att veta om att man skulle bli pappa för första gången. Vad skulle det bli för en krabat och hur skulle livet förändras?
Tiden gick och magen växte och växte, och när vi var inne vid den nionde månaden blev det så dags för frugan att föda.
Min fru hade själv bokat förlossningstid (kejsarsnitt) på sjukhuset Hua Chiew som ligger en bit bortanför järnvägsstationen Hoalampong i Bangkok.
http://www.huachiewhospital.com/home.htm
Varför just där?
- Ja det kan man ju fråga sig när vi inte alls bodde i närheten.
Stället låg ju alldeles för långt bort från vår bostad, och det skulle ju ta evigheter att ta sig dit i en taxi från Sukumvit. Men det var tydligen någon arbetskamrat till frugan som hade tipsat om att där skulle det bli bäst att föda, och eftersom en thai alltid vet bäst så var det liksom ingen ide för mig att propsa på något annat ställe.
Mycket riktigt spelade avståndet en avgörande roll. Vi var nämligen och shoppade en dag på MBK, och rätt som det var så säger frugan att ”oj då, nu gick vattnet” och det rann ner efter hennes ben under mammaklänningen.
- Jaha, då får vi väl ta och åka bort till sjukhuset, föreslog jag.
- Nej det går inte, jag måste hem först och förbereda en hel del saker. Det var vid tvåtiden, och det var bara att sätta sig i en taxi och försöka åka hem till lägenheten, vilket tog nästan en timme. Där i lägenheten skulle det plockas med än det ena och än med det andra samtidigt som hon försökte intala sig själv och mig att det säkert bara var falskt alarm, och att det inte var så brottom. – Jaha du vet väl bäst i sådana här frågor höll jag med om, och uppträdde nog lite väl naivt, nonchalant och omoget den gången.
Tiden gick och snart satte värkarna igång, och vi båda begrep då plötsligt allvaret. Det var eftermiddag vid 5 tiden, och trafiken på Sukumvit stod stilla och liksom kokade när vi äntligen satte oss i en taxi.
Bilen masade sig sakta framåt i bilkön, och efter en ca 45 minuter hade vi kommit fram i jämnhöjd med Landmark Hotel. Min fru svettades och stönade i baksätet när värkarna kom med jämna mellanrum, och till slut hade den orolige chauffören fått nog av oss, och han svängde in vid trottoaren för att meddela oss att vi omedelbart skulle lämna bilen. I hans bil skulle nämligen ingen unge födas sa han och slet upp bakdörren och liksom drog oss ut på trottoaren.
Där stod jag i mörkret med min svettiga, illamående och tydligt plågade hustru på trottoaren och jag försökte förgäves hejda en ny taxi.
Det gick bara inte att hitta någon som ville köra oss dit, så jag fick baxa över frugan till den andra sidan av Sukumvit, och där hittade vi äntligen TuckTuck som var villig att köra oss till Sjukhuset.
I dagens läge kan man ju fråga sig varför vi inte åkte akut till något av sjukhusen längs med Sukumvit istället, men då funkade liksom inte hjärnkontoret på vare sig mig eller frugan. Vi var helt inställda på en enda destination.
TuckTucken fick först åka ända ner till Thonglor, och sedan med krängande hjul och däcktjut for vi vidare via smågator där den skärrade föraren trixade sig fram till Soi Asoke för vidare färd i sjukhusets riktning. Min frus maskara rann i svarta rännilar längs kinderna när hon stortjöt, och det tog evigheter att ta sig dit i den täta trafiken. Då och då spände hon krampaktigt sin kropp i en plågsam båge ovanpå sätet där vi satt. Jag visste att läkaren hade sagt att hon inte kunde föda på normalt vis eftersom hennes bäckenben var för trångt, så jag blev ju ganska tagen av den farliga situationen. Man kände sig ganska otillräcklig när jag satt där i den stillastående bilkön och försökte vara henne till hjälp bland alla andra bilar vars förare och passagerare pekade finger och glodde fåraktigt på det märkliga och plågade paret.
När vi äntligen kom fram till akutmottagningen var min fru helt slut och hon fick rullas in på en bår.
De körde iväg med henne för omedelbar operation och jag blev ombedd att sätta mig i ett annat rum. Samtidigt höll de fram ett kontrakt på thailändska framför näsan på mig frågade mig om jag ville betala det dyra priset eller den normala taxan.
Jag hade fått nog av jävelskap den dagen så jag svarade med en slags automatik att jag ville naturligtvis betala ett normalpris.
- Jaha sa sköterskan och vände på klacken och gick sin väg.
Men jag skulle naturligtvis ha valt det dyrare alternativet för snålheten brukar bedra visheten heter det, vilket senare skulle visa sig stämma. Det akuta kejsarsnittet var i full gång och jag hade förpassats ut till en vänthall som låg i sjukhusets trapphus. På ena väggen fanns ett stort fönster där man kunde se in i lokalerna och ana var frugan befann sig. Det fanns även ett rostfritt bord bakom fönstret och på bordet stod jodflaskor och en del rostfria bunkar och behållare som sjuksystrarna då och då dumpade en del blodiga kompresser och gasbindor i. Ensam vankade jag av och an i det där jäkla trapphuset och jag stannade då och då vid det makabra fönstret för att titta på de stressade systrarna och för att räkna de blodiga tygbitarna som växte i antal. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag nog var lika orolig för min fru som jag var orolig för hur barnet skulle vara skapt. Efter ca tre timmar kom så äntligen en läkare med en barnmorska ut till mig, och med sig hade de en bäddad plastbalja på hjul.
Nu var stunden kommen och de skulle lyfta på täcket för att ge farangen en skymt av vad han hade satt till värden. Fy faan va nervös jag var när jag äntligen skulle få se skapelsen. De lyfte sakta på täcket och med en snabb blick kunde jag tacksamt se att alla yttre och vitala organ fanns på rätt plats och att pojken faktiskt hade en faranglik näsa mitt i ansiktet.
– Phuu . . . jag var trött, nöjd och belåten, och nervositeten och den höga pulsen började sakta ge med sig.
Frugan fick jag inte träffa förrän dagen efter. Jag återkom då på besök, och fick då göra om samma långa taxiresa genom Bkk. Hon var ganska utslagen där hon låg i sängen bland en massa andra thaikärringar i rummet. De nyfödda barnen låg samlade i sina bäddade plastbaljor i ett angränsande rum. Så snart nyheten hade spridit sig att min fru hade en farangman och att barnet var en halv-thai så började en del kärringar att klaga på att de behövde dela rum med en i deras ögon ”prostituerad”. De visste de ju att hon tillhörde den yrkeskategorin, det var ju uppenbart eftersom hon hade en farangman – ingen skulle kunna lura i dem något annat, så det så.
– Vem vet vilka hemska sjukdomar som hon eller hennes oäkta barn kan smitta ner oss andra redbara kvinnor med, gnälldes det från de andra kvinnorna på salen. Några av damerna utryckte sedan högljutt dessa klagomål och farhågor till avdelningsläkaren som förgäves försökte lugna ner dem genom att berätta att min fru faktiskt inte hade Aids.
För att sjukhusvistelsen och tillsynen av vårt barn skulle bli så bra och smidig som möjligt, så ombads min fru att lägga ett par 500 battare i ett par kuvert och att lämna över dessa till barnmorskan och sköterskan – att göra så var kutym i Thailand fick vi höra av personalen. En av orsakerna till att vi uppmuntrades att muta personalen var att vårt barn då skulle få lite förtur gällande dess tillsyn. Om han började gallskrika av någon anledning så skulle de genast titta till honom före de barn vars föräldrar inte hade betalt denna ”service-avgift”. Det stämde nog också ganska bra för de kommande dagarna när jag var på besök så gallskrek faktiskt ett par av ungarna under hela mitt besök utan att någon syster gick in och tittade till dem.
Vid incheckningen på sjukhuset så hade jag uttryckligen gjort klart för den administrativa personalen att jag och min fru inte var gifta och att vår son därför skulle ha min frus efternamn. Detta var på den tiden ett måste om barnet sedan skulle kunna ansöka om ett Thailändskt medborgarskap, vilket jag också ordentligt förklarade för personalen. Dagen vid utcheckningen från sjukhuset betalade jag notan på ca 20 000 bath och jag talade ännu en gång om för personalen att sonen skulle ha frugans efternamn, vilket de bedyrade att så skulle det naturligtvis bli.
Du förstår säkert själv att så inte blev fallet.
När jag efter några dagar skulle hämta sonens ”Birth certificate” så stod det naturligtvis Nilsson vid pojkens efternamn.
– Den kvinnliga administratören slog ut med händerna och låtsades vara helt oförstående till min ilska.
- Hey you, it not my misstake, hävde hon ur sig !
- Du sa ju att sonen skulle ha ditt efternamn, här var så god – tag pappret!, sa kärringen.
Är ni inte nöjda så får ni väl ansöka om en namnändring hos berörda myndigheter, ”
- We can not do that here Sir” good bye. . .
Efter någon vecka hemma med sonen så började frugan må skit och såret på magen varade sig. Vi fick åka tillbaka till sjukhuset för att öppna upp kejsarsnittet. Det visade sig att såret inte var riktigt rengjort och att det fanns rester av en gasbinda kvar i buken på henne. Efter operationen och en massa mediciner i fickan fick hon komma hem igen. Innan vi åkte hem så passade sjukhuspersonalen på att banna mig för att jag hade varit så ”snål” när jag bara hade velat betala ett normalpris för kejsarsnittet. Inte undra på att läkaren inte hade haft tid att göra rent såret när jag var så ovillig att betala det dyrare priset (ca 5000 bath mer). Så det var naturligtvis mitt fel och inte läkarens att min fru nu mådde skit, vilket de envist och upprört trummade in i min frus huvud. Din farangman är inte bara dum, han är även snål och hjärtlös fick min fru veta av sjukhuspersonalen.
Angående det kommande namnbytet till min frus efternamn så är det en annan historia, men inte är den fylld av mindre knasigheter och motgångar än vad historien på BB innehöll.
Så till min bloggkompis vill jag säga – Lycka nu till med er egen förlossning, och för guds skull gör inte som vi gjorde – åk istället direkt till sjukhuset i god tid.
Ha dé bra,
SiamNilsson - havande nyheter med “knorr”
Copyright © SiamNilsson, All rights reserved
