Min bloggkompis ”Susanna” miste nyligen en nära vän i Bangkok, och nu stundar en begravning i ett Thailändskt tempel. Länk:
- Jag hoppas att det blir en fin och värdig tillställning, men själv har jag lite svårt för ”Thailändska” begravningar.

Det beror nog på att jag är lite färgad av vissa dåliga erfarenheter ur mitt eget liv. Till en början så skedde allt städat och värdigt i mina svenska ögon, men sedan tycker jag att det spårade ur. Så var det i alla fall när min förra fru begravdes i Wat Hua Lamphong, ett tempel som ligger ganska nära Hua Lamphong train station i Bkk.

Under den sista dagen av likvakan blev det till allas förtjusning (inte min) dags att öppna kistan för att få en sista titt på den döde, och för att jag skulle sätta lite rökelsestickor, stearinljus och blommor mellan händerna på min fru i kistan. Det var inte så lätt att få dit sakerna mellan hennes händer eftersom likstelheten hade satt in. Men med lite bändande och pillande så fick jag dit allt på plats.
-  Jättespännande tyckte de övriga begravningsgästerna som trängdes runt kistan, och fram åkte gästernas kameror,  för nu ska liket plåtas innan locket åkte på igen. Sedan skulle kistan under buller och bång lyftas upp av kistbärarna som under tiden som de rabblande begravningsramsor också vandrade runt med den högt lyfta kistan i några varv. Sedan gick procession med begravningsföljet vidare, och snart kånkades kistan upp i tempeltornet där ett krematorium fanns beläget. Själv blev jag också hänvisad att ta mig upp för trapporna till toppen där kistan nu låg och väntade.

Nu skulle locket av igen för att jag skulle kunna förvissa mig om att det verkligen var frugan som låg där och väntade på att bli aska. Vem vet, kanske det förekommer att liken under promenaden ramlar ur eller försvinner på vägen till kremartoriet?
Men så var tydligen seden och förfarandet med kistan enligt tempelpersonalen, och har man som döing blivit ”uppsminkad” och ”vitpudrad” av den minst sagt ”udda” personalen på ett thailändskt bårhus så är det ingen vacker syn som väntar om man som sörjande tittar ner i kistan, det kan jag lova.

- Nåväl, det var bara att bita ihop, och hennes favoritklänning och en handväska med lite pinaler lade jag ner kistan, och sedan åkte locket på igen. När kistan hade skjutits in brännugnen och luckan stängts igen och lågorna omslöt den, ja då var det tydligen sed att ”betala tillbaka” lite till alla de ”sörjande” som stod och väntade nedanför kremartorietornet.

Ett tu tre, och plötsligt skulle nävar av småmynt kastas ut över publiken som under tumult kastade sig ner på marken för att försöka plocka upp så många 1 och 5-battare som möjligt för att få med sig hem lite hårdvaluta och souvenirer.

Med nya mynt i fickan skingrades snabbt gästerna, och de åkte hem till sig i det nu kvällsmörka  Bangkok.
Ensam stod jag kvar där på trottoaren med min lille son.
Jag var både mentalt bedövad, besviken och lite ledsen när jag till slut fick tag på en taxi som ville köra mig och sonen tillbaka till den tomma villan i Rangsit. 

Efter en tid av sorg var det dags för en ny ceremoni i ett annat tempel där askan skulle förvaras.
Mat och dryck som till omfånget var värdig en stor fest dukades upp i templet. Och efter det att munkarna hade rabblat färdigt det som föll på deras lott så var det dags för alla att äta (munkarna först). Det var ganska många gäster och arbetskamrater till den avlidne som nu satt där och käkade, drack och konverserade. Som ett lämpligt attribut till bordskonversationen hade många med sig sina framkallade bilder på liket i kistan. Dessa fotoalbum som visade upp ganska groteska bilder på min fru i kistan vandrade sedan runt bland matgästerna som uttryckte både  hänförda och ibland muntra kommentarer.

Några av de kvinnliga gästerna ville till och med att min då två  1/2 åriga son som saknade sin mamma skulle ta sig en ordentlig titt på bilderna. Utan att fråga mig stack de snabbt fram fotona framför näsan på honom och han började naturligtvis att grina när han såg sin ”spöklika” mamma.

Då fick jag nog av de Thailändska begravningsceremonierna, och jag tog med mig min son och gick ut ur templet.
Detta var 1993, och efter den dagen har jag faktiskt aldrig återvänt till ett thailändskt tempel.
De är fina att se på, men jag föredrar att hålla mig på utsidan.

Ha dé bra,

SiamNilsson - lite sorgliga nyheter med “knorr”
Copyright © SiamNilsson, All rights reserved